Jag har alltid sagt att jag ska ha tikar, dels för att det av förklarliga skäl är lättare att bygga en kennel påtikar, och dels för att jag inbillat mig att de är lättare att träna. Men så föddes Yes, ensam i kullen, mager och ganska ful. Eftersom han var ensam, och mamma Sari inte var så hemskt road av att ligga i valplådan hela dygnet runt blev det så att jag bar runt på honom mycket. Från toalettbesök till hundpromenader, han fick följa med på allt för han accepterade inte att vara ensam. Någonstans där på vägen fastnade jag för det lilla knytet med den stora attityden och jag bestämde mig för att behålla honom.

Yes började morra redan innan han öppnade ögonen, och har alltid haft en kaxig attityd. När han var 8 veckor tog jag med honom på tävling första gången och alla hundkomisar kom och ville gulla med honom. Det slutade med att han bet dom i näsan. Hela Yes uppväxt har jag fått balansera hans uppfostran mellan starkt ledarskap och en mjuk hand. Han har fått ligga på rygg många gånger, men även om han hugger vilt omkring sig skulle han aldrig någonsin bita någon hårt. Nu när han är vuxen har vi sällan diskussioner om vemsombestämmer, och han är oerhört lojal och följsam. Däremot har han lite mer skärpa än de flesta i rasen, vilket bland annat syns i vallningen.

Yes är extremt lättlärd och kan lära sig nya saker på bara några minuter. Han har en fantastisk koncentrationsförmåga och kan nästan nagla fast en med blicken när han uppmanande frågar vad han ska göra. Arbetsviljan är näst intill gränslös, och han jobbar gärna utan belöning. Han är inte som tikarna som säger "ja visst kan jag göra det,men vad får jag för det?" Yes trivs bäst när han har en arbetsuppgift och har han inte det så skaffar han sig en. På gården innebär det att hålla fåren borta från staketet vid huset och katten borta från ladugården. Hemma hjälper han gärna till med att samla ihop alla matskålar på golvet, eller hämta något man tappat. Han är väldigt uthållig, men har samtidigt inga problem att vila när det inte finns något att göra. Yes är utan tvekan den av mina hundar som är roligast att träna, utan att det för den skull betyder att de andra skulle vara tråkiga.

Yes älskar att leka, och brottas gärna med större hundar. Border colllie tikar är favoriterna, men sheltiehanar får han prestationsångest av och måste hävda sig. Han är rätt spänning och kaxig mot hanhundar, och en fjäskande cassanova mot tikarna. En söt egenhet han har är att ligga och snutta på lakan, kläder eller filtar med framtänderna. Han gör det när han riktigt trivs med något, och kan hålla på många minuter, men biter aldrig sönder något.

Yes har ett mycket brant kors, vilket ger en lite styltig gång, men i gengäld är han oerhört snabb.

Foto: Mette Björne